I Zen Coaching har vi en favoritfråga som vi ofta använder under sessioner med våra klienter. När de har beskrivit sin situation och vad som händer i deras liv, så undersöker vi vad deras längtan och behov är i förhållande till sin situation. I många fall kommer man då till en plats som står i motsats med den längtan som egentligen bor i våra hjärtan, och det brukar för de flesta upplevas som smärtsamt. Där kommer vår fråga:

Kan du tillåta det?
Kan du tillåta att det gör ont precis här?
Kan du tillåta att det inte är precis som du skulle vilja att det var?
Kan du tillåta att livet serverar dig nåt annat än det du faktiskt längtar efter?
Kan du tillåta din längtan att också finnas, helt naken i sin sanning, utan att veta hur du ska kunna få det du vill ha?

Det är inte helt säkert att vi kan acceptera den situation vi har framför oss. Vi kan ha motstånd mot det, vilja förändra och fixa till. Få det där bättre livet som ser ut på ett helt annat sätt än det som är nu. Då kommer frågan igen:

Kan du tillåta det?
Kan du tillåta det motståndet att finnas här?
Och vi kan fråga vidare och vidare, för varje motståndslager som finns, om du kan tillåta även det…

Så vad handlar det om, vad är egentligen att tillåta och varför tycker vi att det är så viktigt?
Som jag ser det, är vi i kamp med oss själva och livet när vi vill att verkligheten ska va på något annat sätt än precis så som den är. Kamp brukar ta väldigt mycket energi och leda till om något rätt sparsmakade resultat. Det jag vet är att livet har sitt eget sätt med mig och med oss allihop, oavsett vad vi tycker om det. Om jag istället kan vara i linje med den verklighet som presenterar sig, i mig, genom mig och utanför mig, får jag istället tillgång till både energi och resurser, för jag får tillgång till den inneboende kraften, visdomen och sanningen i nuet. Livet blir inte en kamp som jag ska vinna, utan ett flöde där allt som sker är spännande och givande. Utifrån tillåtandet kan jag se nya vägar framåt istället för att stångas med den väg som redan har varit. Utifrån tillåtandet hittar jag en acceptans där jag kan vila och se om något överhuvudtaget behöver förändras. Jag blir tillfreds med både mig själv och livet. Tillåtandet öppnar upp varje situation som en delikat blomma och skapar fred inom och utanför oss.

Det finns också en annan fråga jag kan fråga, som kanske kan ta oss ännu ett steg vidare. Där det inte handlar bara om att det finns något därute som jag kan eller inte kan tillåta. För i det förutsätter vi att det finns en dualitet, att jag är separerad från det jag tillåter. Om jag istället vill ha kontakt med upplevelsen av enhet, där jag och min verklighet är samma sak, där ingen upplevelse av separation uppstår, kan min fråga nu bli:

Kan jag vara ett med det?

Hur skulle livet vara om jag frågar mig detta varje gång jag stöter på en situation som berör mig på något sätt, antingen utmanande eller öppnande? Att inte separera mig från någonting! Att inte avvisa en endaste del av livet som det uttrycker sig i mig, genom mig och utanför mig?