Jag har under en längre period i sommar varit sjuk, haft en kraftfull hosta, andningssvårigheter, bitvis feber och matthet. Det har varit bitvis riktigt utmanande, fysiskt bl.a. för att det tär på kroppens resurser att hosta så mycket som jag gjort under så lång tid. Emotionellt och mentalt har det också varit utmanande, då jag haft återkommande motstånd mot att vara sjuk mitt i sommaren när jag velat förverkliga alla mina semesterdrömmar och inte alls velat sitta eller ligga stilla, i karantän från mina nära och kära.

Men det har också varit en period av djupt läkande. Själsligt. Jag har fått lära mig att ge upp mina tankars idéer om allt som ska göras SEN, och bara vara i detta nu, hela tiden. För är det något som jag har lärt mig att sjukdom gör, så är det att få mig till nuet. Min kropp behöver mig liksom här! Idéer, drömmar, tankar och motstånd får stå till sida, i en hostattack får inget sånt plats.

Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om.. Det är många saker i denna situation jag har förundrats över.

Vid 4 tillfällen under den senaste 8-veckors perioden har jag besökt läkare, sköterskor och vårdcentraler. Det som är fascinerande är egentligen inte hur mycket det är läkarna faktiskt inte har koll på, och hur mycket tilltro vi vanligt folk har till denna naturvetenskapliga metod med sina uppenbara brister. Inte ens blir jag direkt förvånad när de felaktigt ger ut mediciner med väldigt starka bieffekter, baserat på tester som de har feltolkat. Jag förstår att de vill hjälpa till på det sätt som de tror att de kan.

Det jag mest blir förundrad över, är den synen de ser mig med. Eller kanske snarare, hur de inte ser mig alls, utan bara ser en kropp. För de jag mött under denna period verkar jag vara bara en kropp som är på besök i deras väntrum, som ska undersökas, fixas till och släppas ut igen, förhoppningsvis med mer potential till hälsa än tidigare. Inte mer än hur många ser på ett djur. Själlöst. En tingest. Visserligen rörlig, men ändå bara en sak. En mekanism där ledningarna har trasats sönder och som med lite hjälp bara ska dras rätt igen.

Jag vet inte varför detta kommer som en överraskning för mig. Det är ju inga nyheter. Alla som gått in på en läkarmottagning har förmodligen upplevt något liknande. Kanske lägger jag märke till det just nu för att jag mer och mer börjar se mig själv som något bortom kroppen, som har sin bostad i kroppen utan att vara definierat till bara den här kroppen. Något som är tidlöst, andlöst tomrum. Något som bevittnar hela det här tragikomiska dramat som kallas liv i och genom en människokropp. Något som ser kroppens krämpor, sensationer och sjukdom, något som ser tankarna och känslorna kring allt som sker, både inne i kroppen och utanför kroppen, i relationer till andra och till världen. Något som ser andra kroppar röra sig omkring denna egna, och veta att de som bor inne i de kropparna också är samma som jag…

Att då bli begränsad till enbart en kropp som ska mätas och undersökas blir helt enkelt bara för märkligt. Jag märker att det fortfarande kommer upp tankar om detta. Tankar som frågar: ”Varför tycker du det är så märkligt, det är väl inget konstigt, så ser ju hela samhället på människan, på livet. Hela vår västliga kultur har ju det synsättet, att vi är separata små individer i varsin kropp som springer runt och försöker få våra behov och begär tillgodosedda, ofta på bekostnad av vår omvärld. Vad är nytt med detta Kavina?”

Jag kan inte svara. Det kommer inget svar. Det enda som kommer är uppmärksamhet på det klara bevittnandet, uppmärksamhet på andning genom näsborrarna, en hostning. Tystnad.
Stillhet.
Ögon som tittar in i skärmen, läser de senaste orden. Armbågar som vilar på knäna och händer och fingrar som rör sig som kräldjur över tangentbordet.
Tomhet.
Vila.